Lite barnfunderingar

 

I lördags satt jag och maken och titta på hur Lea målade och började fundera över ett till barn. Jag vill helst inte ha en nu men känslan av att ha en liten gosis bebis är väl underbar. Men sen kom alla andra funderingar. Kan man älska ett till barn när man älskar sönder sitt första barn? Hur ska jag kunna dela denna kärlek? Jag vet att det är många mammor där ute som nu rycker på axlarna och tycker att jag har gått och blivit tokig. Men, när man har fått älska ett barn i 2 ½ år och 9 månader i magen och sen så börja älska en annan och försöka älska den lika mycket. Hur vet man att det går? Jag älskar känslan att vara Leas mamma, hon ger mig lycka och styrka. Hon är mitt allt, jag kan inte leva utan henne. Hon är guds gåva till oss. Vet ni att jag har knappt sovit utan henne alls? Jag har endast varit utan henne två hela dagar då jag opererade mig och låg på sjukhuset i två dagar. O då hade jag med mig en body som tillhörde henne och en mobil fylld med bilder som jag låg och tittade i varje gång jag saknade henne. O jag fick mms skickade till mig varje timme.

Så hur blir det när andra barnet kommer? Ska jag kunna släppa lite så att jag ska kunna ta hand om den? Eller kommer jag någonstanns tappa bort mig själv mitt i allt kontrollbehov som jag har? Men, detta ska få ta sin tid. Jag måste lära mig att hantera känslan och tankarna innan jag ger mig in på barn nr 2. Jag ska njuta av att Lea växer och vi har bästa tiden tillsammans och andra barnet får ”beställas” då jag känner mig redo för ett till. Det kommer att ta ett tag. Nu njuter vi att få älska sönder Lea och njuta av att hon är den hon är. Galen, energifull, livfull, busis och vackraste gåvan vi kunnat få.

Om jano

Mitt namn är Janet "jano" och är mamma till Lea född 2010 och Leo född 2017. Jag är utbildad till Master Make Up Artist/ Ekonomi Assistent och är helt besatt av smink. Det ni kommer att få läsa om i min blogg är om smink, inredning, mode, musik, barnkläder och familjeliv. Jag träffar gärna vänner och familj så ofta jag kan.
Det här inlägget postades i Vardag. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar